När S kom till världen

Jag uppskattar att jag skrev en förlossningsberättelse när M kom till oss, så givetvis ska det finnas en för lilla S med <3
 
Måndagen den 2 mars vakna jag när J's klocka ringde halv sex på morgonen.  Med en gång kände jag den där vibrationen i magen, ni vet innan värkarna sätter igång på allvar. Sa till J att nu har det nog startat. Vi tyckte att det var lika bra att han gick till jobbet ändå. Kan som sagt ta lång tid innan det är dax att föda. 
Hela förmiddagen hade jag värkar var 10 minut. Stannade upp vid middag och det var lugnt en liten timme, men sen körde de på igen som innan pausen.
Natten kom ovh värkarna fortsatte. Ringde förlossningen några ggr, för vet att jag tyckte det kändes helt hopplöst! Men dom sa i stort sett, ta det lugnt, för det har inte börjat ordentligt. Fick inte sovit så mycket, låg på soffan halva natten, gick sen upp för att vara nära min familj. Kändes bättre då.
Hade svårt att se målet, kände mig "deprimerad" av att det inte gick framåt. (Vilket det gjorde igentligen, men jag kände de inte så då).
Morgonen kom, jag sa till J att han fick stanna hemma, jag hade inte fått sova speciellt mycket ocg någon fick ta M.
Tisdag förmiddagen fortsatte med värkar var 10 min, fram tills halv ett, (tror jag det var). J hade gått upp för att lägga M och jag fick en sån intensiv värk att jag fick "skrika" till. Ni vet ta i med ljud. sen hörde jag det berömda knäppet och vattnet gick. Vilken lättnad det var, hela kroppen slappnade av och jag fick en Yes känsla! Äntligen hände det något! 
Vi ringde J's föräldrar och förlossningen.  Sen när J´s föräldrar var på plats packa vi ut oss i bilen för att köra mot sjukhuset. 
 
I bilen hade jag riktigt onda värkar, trodde ett tag att jag skulle föda där och då. Även promenaden från parkeringen till förlossningen kändes som flera mil lång! Men jag klara av det bra, man kan mer än vad man tror.
 
Det mesta här efter är skrivet efter min journal. Några få egna minnesbilder finns också.
13.41 skrivs jag in på förlossningen, är då 4 cm öppen! Så skön känsla att man ska få stanna! 
Till en början klarar jag att andas igenom värkarna, men vid 14.26 får jag äntligen lustgas. Älskar den masken, den är ens livlina när man ligger där, skönt att koncentrera sig på annat än värkarna. 
14.30 ökar dom lustgasen lite, vet att jag efter nån timme ber J ringa på barnmorskan, men han gör inte de, så jag får bli arg på honom och säga till på skarpen! In kommer en undersköterska och jag ber att få epidural bedövning, hon kallar på barnmorskan och hon känner efter. Jag har då öppnat mig till 8 cm på jätte kort tid. Med andra ord det är inte lönt med epidural. Dom ökar lustgasen så mycket att jag känner mig riktigt hög, var helt avslappnad och sluddrade på orden. Ringde i öronen gjorde de med. Jätte jobbigt. 
Kommer ihåg att jag värkarna är mer intensiva än första gången och att där var mycket mer kraft bakom än när M kom till världen. 
Även denna gång fråga jag en massa gånger, hur långt är det kvar!? Precis som om dom kan svara på den frågan. ;) 
 
Krystvärkarna började 17.20 och 17.35 födde jag fram en perfekt liten (stor) tjej på 5020g och 55 cm lång. 
Trodde inte jag blev sydd denna gång, men de står att dom sydde två små stygn. Tänk vad man glömmer fort.  
 
Var inte ens inskriven på förlossningen i 4 timmar! Perfekt om du frågar mig! :) efteråt var jag så nöjd att jag enbart använde mig av lustgas. (Var ju min önskan första gången med).
 
Barnmorskan vi hade denna gång var ny, vi var hennes första egna förlossning ! Tur hon inte sa de förräns efteråt ;) 
 
Mackorna var lika goda denna gång också ♡ 
 
☆ ☆ 

När M kom till världen

Så, då har jag bestämt mig att försöka beskriva min förlossning. Kan vara skoj att ha och läsa i framtiden.

Den 30 Maj vaknar jag som vanligt, vad jag kommer ihåg nu så kände jag inget speciellt på hela dagen. Som alltid längtade jag till J skulle sluta jobba och när kvart över fyra närma sig fick jag ett sms av honom att han skulle jobba över. Suck Suck Suck.

Vid fem tiden kom jag på att jag måste vattna min jordgubbsplanta och gick ut för att göra detta och när jag gått ner för ytter trappan känner jag att det rinner till mellan benen, som om jag kissa på mig lite. Hörde inget "knäpp" som många andra verkar göra. Min första tanke var, Oj vilken flytning. Men magkänslan sa att du jädra kan det vara på gång.

Jag gick in på toaletten ocg förståd med en gång att nu har vattnet gått. Tog min telefon och ringde förlossningen, kommer ihåg att jag sa: Om jag inte måste för er så stannar jag gärna hemma ett tag till för jag har inga värkar. (kände en viss panik över att behöva åka in till förlossningen). Men hon sa lugnt att jag behöver komma in för en koll, men att vi kunde ta det lugnt och komma in efter att jag duschat och ätit.

Väl där inne, blev jag snabbt undersökt men kände fortfarande inga onda värkar, utan det fortsatte bara att rinna med jämna mellanrum. Så vi blev hemskickade igen, tror klockan var runt nio på kvällen när vi körde hemåt. När vi skulle checka ut bilen från parkeringshuset, lämna jag en vattenpöl kvar på marken efter mig, tyckte det var lite smått pinsamt. :) Ringde in igen när vi körde hemåt för att fråga hur länge vattnet skulle rinna och fick till svar att det kommer att rinna tills bebis är ute, det produceras nytt hela tiden! Min tanke var FUCK, vad jobbigt!!

På hemvägen kände jag att värkarna började tillta, men det gjorde fortfarande inte ont. När vi kom hem satte jag mig ute och vilade eftersom vattnet bara rann och rann.  J's bror, kom ner för att hämta hundmat till våra små vovvar <3 Han stanna och prata en stund och efter det kom även J's syster E en sväng.

Vid elva tiden började värkarna att göra ont och det blev bara värre och värre ju längre in på natten vi kom, jag ställde mig i duschen en stund men de var jobbigt att stå upp, så J hämta in en trädgårds stol i plast som jag kunde sitta på. Kommer inte ihåg om jag stod i duschen en eller två gånger, men jag kommer ihåg att det lindrade skönt och att värkarna inte var så jobbiga då. När jag inte stod i duschen, satt jag i köket på en plaststol med en handduk under mig som J fick byta ut ofta eftersom det rann hela tiden.

Tyckte att tiden hemma var lång och att klockan tickade fram sakta, sakta, sakta!

Vid halv tre/tre på natten ringde jag in till förlossningen och beskrev hur jag kände och mådde, jag sa det inte rakt ut, men jag tror att hon som svara hörde att jag börja få panik. Jag väckte J som försökte med all sin makt att hålla sig vaken för min skull, men som inte lyckades med det, och vi packade ut oss i bilen, fick ta ut min morgonrock som jag satt på.

Var där inne vid halv fyra, har jag för mig J har sagt. Jag får dom där banden runt mig (CTG) och får ligga i sängen en stund, efter en stund undersöker dom mig och ser att livmodertappen är utplånad och att jag är öppen 1 cm. Känner paniken komma krypandes igen, VILL INTE BLI HEMSKICKAD! Men hon ser hur ont jag har så jag får tack och lov stanna.

Efter detta kommer jag inte ihåg så mycket så nu tar jag hjälp av journalen. Efter att dom kollat mig och bebis får jag sätta mig i duschen en timme, måste säga att det var den bästa smärtlindringen... Så skönt att bara sitta och känna det väldigt varma vattnet rinna över ryggen!

Vid halv åtta tiden är jag öppen 3 cm och har värkar med 4 min mellanrum. Får ligga med CTG en stund, får sen lavemang och får änligen sätta mig i duschen igen. Klockan nio får jag lustgas, den blev min bästa vän, fast jag inte fick nån effekt av den. Vad jag kände i alla fall. Men jag kunde koncentrera mig på något under värkarna.

Jag hade bestämt mig att inte ta EDA under förlossningen, men jag ändra mig och läkare tillkallades. 10.20 kom läkaren å satte in smärtlindringen. Även av denna kände jag ingen skillnad, så läkaren kommer tillbaka halv ett och får ändra placeringen lite. (men känner ändå ingen skillnad). Kommer ihåg att jag börja fulgråta när den skulle sättas in. Kände mig besviken på mig själv och så lessen över hela situationen. Ville ju inte tatt den förbaskade EDA. 

Vid två tiden ungefär känner jag trycket neråt och får börja att trycka ner bebis i bäcknet. 16.10 har jag varit fullvidgad i tre timmar, men än  är bebis inte så långt ner så jag kan börja krysta, så jag får värkstimulerande dropp. Står ofta i journalen att det är ett långdraget förlopp och det tyckte jag med... Kändes som om klockan gick sakta och att inget hände. Men vid 18.00 kunde jag äntligen börja krysta. Jag tog ,i och tog i, och tog i, och tog i, men mina värkar var inte tillräckligt starka, så tillslut tillkallades läkare. Hon fick sätta en sugklocka på M och med ett klipp och yttre press kom hon äntligen ut 18.49, 4375 g tung och 55 cm lång. J sa att det var en som låg på mig och tryckte på magen.  Fick sy några stygn och sen var det bara till att njuta av den första tiden som förälder. :)

Overklig känsla när M kom upp på magen. Kommer ihåg att dom sa att jag fick röra henne. Hahaha

Dom där mackorna man får efteråt är gudomligt goda!

Inom kort

Kommer här komma mina förlossningsberättelser. Dom är i stort sett klara, men måste läsa igenom och tänka tillbaka lite till! Så håll till godo! :)